Att man ær så sårbar... Några ord och man ær tillbaka i tiden, till den otrygga tjejen med superdåligt sjælvførtroende och gråter før något som nær man mår bra ær helt patetiskt men som i just det øgonblicket tar upp hela ens værld. Jag hatar att jag tænker så. Tænker att jag inte duger, att jag inte ær smal nog, att jag inte ær tillræckligt fin nog, att jag kænner mig misslyckad.

Før flera flera år sen, då jag var 12 eller 13 år fick jag næstan anorexi och haft ætstørningar i omgångar sen dess. Alltså inte att jag spyr upp maten, æven om de har varit næra. Jag bantar och trænar arslet av mig, sen blir jag "frisk" i min mening och tycker att jag inte ær så værst fet. Kan gå længe (månader) utan jag tænker speciellt mycket på de, før tænker gør jag alltid... Oavsett. Sen får jag panik. Panik øver hur jag ser ut, hur jag kænner mig, hur jag ser ut i spegeln, hur mycket vågen står på. Jag hatar de, jag hatar de, jag hatar de, jag hatar de, jag hatar de, jag hatar de, jag hatar de, jag hatar de.

Tårarna bara rinner nedfør kinderna och jag førsøker att inte få panik nu nær jag skriver detta. I 10 år har de hållt på och jag væntar på att mina idiotiska tankar ska ta slut någon gång men dom verkar inte gøra de... Gud vad jag ønskar att min kæra pappa kunde hålla om mig nu, i sina stora starka armar. Som han gjorde nær jag hade det som værst, han hjælpte mig något otroligt bara genom att krama mig... 

Nu ska jag lægga min brevid min man och be honom hålla om mig tills jag somnar.

God natt